Från Sony A7 till Nikon D800 och slutligen Canon R5 - Personlig reflektion av min kameraresa.
När jag började fotografera på allvar 2016 köpte jag ett spegellöst kamerahus, en begagnad Sony A7 mk1. Den satte igång ett stort fotointresse hos mig men jag var inte helt nöjd med mitt köp. Min största irritation var baserad på att den exponerade sensorn alltid blev smutsig trots att jag var försiktig när jag bytte objektiv. Detta ledde till att jag alltid satt i Lightroom och klonade bort massa prickar på varje bild, vilket var extremt tidskrävande. Jag bestämde mig därför att aldrig köpa en spegelfri kamera igen såvida det inte fanns något skydd för sensorn.
Jag kände ganska tidigt att jag ville hitta ett kamerahus med fler megapixlar för mina landskapsbilder som jag dokumenterade från mina vandringar. Jag började då söka efter ett begagnat alternativ för rimlig peng och diverse bloggar från 2012 hade rubriker som: “Megapixel monster, Game changer, best landscape camera” osv. Jag insåg ganska snabbt att jag behövde gå några steg tillbaka i teknologisk utveckling om jag skulle ha råd att köpa en kamera med fler megapixlar än 24. Jag gjorde slag i saken och sålde min Sony och köpte istället en Nikon D800. För mig personligen var det ett mycket klokt köpbeslut. Inte nog med att denna kameran var på tok för avancerad för mig då, det tog mig många år av experimenterande innan jag började utnyttja kamerans fulla potential. Det var verkligen en drömkamera som jag kunde växa tillsammans med allt eftersom jag blev en bättre fotograf.
Om du befinner dig på en plats där du vill komma igång med din fotografering men har en begränsad budget kan jag varmt rekommendera att köpa detta kamerahus för att utforska om ditt fotointresse kan utvecklas till en passion som det gjort för mig.
Saker som jag verkligen uppskattat med D800.
34 Megapixlar. Perfekt för att kunna beskära alla bilder och fritt ändra kompositionen i efterhand men ändå behålla en fin bildkvalité
Designen. Greppet är fantastiskt skönt att hålla i med bra gummi och fin textur. Även om kamerahuset är blött så är jag aldrig rädd att tappa kameran, den liksom klistrar sig fast i handen. Vädertätningen är toppen och den har klarat av alla sorters väder på mina vandringar. Huset är helt byggt i aluminium och alla knapparna är lättillgängliga och positionerade på ett väldigt genomtänkt sätt. Jag hade inte ändrat något på denna design, den är helt perfekt.
Dynamiskt omfång som är suverän. Jag kan både lyfta skuggor och tona ner högdagrar utan bekymmer.
Otroligt fin bildkvalité. Fotar utan problem upp till ISO 6400 och är ändå nöjd med resultatet. Foton med ISO 100 får mig fortfarande att tappa hakan.
Jag programmerade en av knapparna för att snabbt kunna ändra beskärning av bilden direkt i kameran (FX/DX mode). Älskar att jobba på detta sätt för att kunna ändra brännvidden när jag fotar med fasta objektiv.
3D-renderingen. Oavsett objektiv upplever jag att bilderna har ett sånt fint djup som jag inte upplever att jag får med min nya kamera. Bilderna har en unik karraktär som jag älskar. Om någon vet vad detta beror på får ni gärna undervisa mig. Det är inte skärpedjupet, det är någonting annat som gör det.
Jag gillar upplevelsen att kolla genom en optisk sökare. Du tittar direkt genom glaset och en spegel vilket gör att jag är mer i stunden jämfört med att kolla genom en elektronisk sökare. Eftersom denna design inte har en exponerad sensor har jag heller aldrig haft problem med att den blir smutsig.
Saker som har tagit lång tid att lära mig med D800.
Jag fotar numera med en Canon R5 och jag har alltid upplevt att det tar längre tid att redigera hudtonerna med Nikon bilderna från D800. Framförallt upplever jag att Nikon-kameran har lättare att fånga upp omliggande färgnyanser i hudtonerna. Fotar jag nära träd eller gräs får jag alltid en stark grön tonskiftning på huden. Canon får givetvis detta också eftersom ljus alltid reflekteras och påverkar dess omgivning, men den är inte lika tydlig. Det går snabbare att få ett bra slutresultat.
Färgerna i kameran och detaljerna är makalöst bra när jag fotograferar landskap, arkitektur, djur och natur men när det kommer till porträtt föredrar jag Canons färger. Speciellt Lightrooms Camera Standard profil.
Kameran har en vitbalans som drar lite åt det gröna hållet. Jag ändrade detta i kameran först och ställde in den mer mot magenta men upplevde att det blev för mycket. Jag har istället gjort en justering i Lightrooms RBG kanaler där jag ökat magentakurvan lite grann. Jag upplever att detta har hjälpt mycket.
Kamerans vitbalans uppfattar jag som varm vilket jag uppskattar. En varm ton lämpar sig utmärkt för landskap tycker jag. Ibland har jag dock behövt tona ner den för mina porträtt.
Eftersom kameran har en optisk sökare med äldre teknologi så har jag behövt kalibrera in mina objektiv i kameran. Det finns en inställning i menyn som heter AF- Fine tune som har varit toppen för detta. Se bara upp om ni köper en D800 att den inte är inställd på sina maxlägen, dvs -20 eller +20. Det är maxgränsen för vad man kan justera. Mitt första kamerahus jag ägde tog aldrig skarpa bilder då detta omfång inte räckte. Den hade behövt åka in på service. Mitt andra kamerahus jag ägde hade en skärpa som satt perfekt. Där behövde jag aldrig kalibrera något av mina objektiv.
Eftersom det inte finns eye-tracking får man vara beredd på att alltid fota fler bilder av samma scen. Skärpan sitter inte alltid där den ska, men när den sitter är bilderna knivskarpa.
Jag har nu uppgraderat till ett spegellöst kamerahus och bytt tillverkare. Det är alltid ett stort steg att ta. Det finns många saker jag saknar från min gamla kamera, främst handhavandet, layouten och sådant man lärt sig med sitt muskelminne. Däremot har jag fått många fördelar genom att byta till ett nyare system.
Nedan följer några punkter jag verkligen gillar med min Canon R5.
Eye-tracking. Den är helt suverän. Jag tar betydligt färre bilder av samma scen nu när jag verkligen kan lita på att skärpan sitter. Tidigare jobbade jag med att först fokusera och sedan komponera bilden. Nu gör jag allt på en gång. Fokuseringen sköter praktiskt taget sig själv och jag fångar nu betydligt många fler bilder än tidigare i snabba scener, exempelvis springande och livliga barn.
Jag måste erkänna att jag verkligen gillar hudtonerna i Camera standard profilen. De känns levande och rätt. Kanske mer som jag minns dom i verkligheten. Det krävs mindre justeringar för att jag ska bli nöjd med hudtonerna.
Jag tycker att EVF:en känns bra. Fortfarande föredrar jag OVF men nu kan jag leva med att inte se genom en spegel längre. Jag upplever inte att den saktar ner mig och laggar. Den känns rapp och nuförtiden glömmer jag allt oftare bort att det är en digital monitor jag kikar på.
För att jag ska fästa mig lika mycket vid min R5 som min tidigare D800 behöver jag lägga ner mycket tid på att fotografera med den så jag hinner bygga upp ett nytt muskelminne. Jag är helt övertygad om att jag kommer hylla den lika mycket som D800 om ett par år. Båda kamerorna är verkligen helt fantastiska på sina egna olika vis.